Senaste inläggen

Av Marie - 10 augusti 2013 11:24

Under vintern 1998-99 kom veterinären och antropologen Erik Granström under resor på Upplandsslättens vindpinade ödemarker i kontakt med en stam av det skygga hästfolket. Han lyckades efter försiktiga närmanden vinna infödingarnas förtroende och rapporterar i denna artikel om sin halvårslånga vistelse hos detta märkliga naturfolk.

Få moderna medborgare i dagens Sverige ägnar hästfolket mer än en flyktig tanke. Ändå lever dessa varelser, ett av Europas sista naturfolk, helt nära vår egen civilisation. Liksom sparvar, kråkor och råttor har de anpassat sig till ett strapatsrikt liv i människosamhällets utkant, där de lever helt i avsaknad av all modern bekvämlighet. Det mest utmärkande draget hos hästfolket är som namnet antyder deras nära kontakt med hästen, en entåig buffelart som huvudsakligen livnär sig på gräs, träföremål och bitar av varelser i sin omgivning.

Många tror att infödingarna lever i symbios med dessa stora djur, men mina undersökningar tyder på att hästar snarare parasiterar genom att liksom gökungar nästla sig in hos främmande arter. Infödingarna lägger ned avsevärd tid på att mata och rengöra djuren men får uppenbarligen mycket lite i utbyte.

Hästens främsta nytta tycks vara att i speciella inhägnader trampa upp den gyttja som hästfolkets kvinnor gärna dekorerar sina kläder med. En hästfolkstam bor vanligtvis tillsammans med sina djur i stora rödmålade byggnader av murket trä. Boplatsen, liksom den närmaste omgivningen delas in i skarpa, kvadratiska revir som vaktas mycket intensivt.

En stor del av stammedlemmens dag kan gå åt till att hävda och söka utvidga reviret genom att lämna personliga ägodelar i de gemensamma utrymmena vilket ofelbart leder till stridigheter. Aggressionen uttrycks framför allt genom intensiv tystnad och blängning, gärna från avstånd. Beteendet skyddar stammen mot inre stridigheter, en omsorg så inrotad att man ofta berättar om sitt missnöje för alla utom för just den det berör. Däremot ser man mycket sällan öppna konflikter.

Strider inom stammen vore ödesdigra, ty man är väl rustad. De typiska mångspetsade spjuten hänger lätt åtkomliga för den händelse fiender skulle nalkas. Stammedlemmarna övar sig också dagligen i stridskonst genom att anfalla attrapper av torkat gräs, som kastas till marken och sprättas upp utan pardon. Man har en mycket stark bobyggnadsinstinkt och arrangerar dagligen bon av halm i sitt personliga revir. Dessa bon förstörs och besudlas lika regelbundet av de parasiterande hästarna, men fortplantningsinstinkten är så stark att infödingarna liksom skator bygger bo efter bo utan att tröttas.

Trots det idoga boandet hade jag svårt att identifiera något egentligt parningsbeteende, vilket naturligtvis kan bero på att bona aldrig blir klara. Det är i sammanhanget mycket besynnerligt att hästfolket nästan uteslutande består av honor. På något sätt fortplantar de sig uppenbarligen, ty boplatsen vimlar av honungar i olika åldrar. Ändå såg jag bara några få manliga varelser, vilka snarare tycks vara krigsfångar än stammedlemmar, ty man sparade ingen möda att förlöjliga dem genom att sätta upp dem på stammens hästar, där de oändligt skrämda och vilsna klamrade sig fast fram till det oundvikliga avfallandet.

Min teori är att hästfolket förökar sig genom jungfrufödsel eller möjligen äter upp hannarna efter parningen. Jag hoppas kunna lägga fram bevis för dessa hypoteser i min nästa rapport. Hästfolket kommunicerar framförallt via skrivna meddelanden. Överallt i den gemensamma boplatsen finner man små pappersbitar fyllda med anvisningar och frågor. Påfallande ofta frågas om varför tidigare anvisningar inte blivit åtlydda, vilket tyder på ett primitivt skriftspråk. Den skriftliga kommunikation beror dock alls inte på stumhet eller på en outvecklad anatomi i svalget såsom man lätt skulle kunna tro. Tvärtom hör man ofta hur infödingarna utstöter ilskna strupljud i umgänget med stammens djur och därvid hemfaller åt bloddrypande men påfallande välartikulerade verbala hot.

Stammen leds ibland av en dominerande hona, men vanligare är den av Dr Engelbert Weberkundze beskrivna "omvända maktpyramiden". En sådan styresform kännetecknas enligt Dr Weberkundze av att 80 procent eller mer av stammens medlemmar tycker sig ha rätt till makten, samtidigt som några få nyfångade trälar söker lyda de styrandes ofta motsägelsefulla regler. Resultatet är föga imponerande. Det religiösa beteendet är ytterst säreget. Man samlas på bestämda tider, antingen utomhus eller i speciella uppförda kulthallar.

En efter en utför ceremonideltagarna en dans till häst, där man rider i bestämda mönster mellan runor som symboliserar månen, solen och andra himlakroppar. Dansen leds av en shaman som kallar in deltagarna en i sänder efter rang. Denna shaman betygas stor vördnad genom inledande hälsningar och varje hästdansare anlägger därtill ett rituellt leende så snart shamanens plats vid sidan av kultplatsen passeras. Efter riten fäster man olikfärgade talismaner vid speciellt besatta hästars huvuden för att söka driva ut deras demoner, en åtgärd så uppenbart verkningslös att shamanen regelmässigt och utan större eftertanke fäster samma talismaner vid samma hästar gång efter annan. Varje deltagare får också ett pergament där shamanens bisittare nedtecknat andarnas budskap. Hästfolkets kultur är i många avseenden unik och vi bör som ansvarstagande Europeer värna om infödingarnas rätt att utöva sina urgamla ritualer trots att deras seder är så oändligt skilda från våra egna.

Dessvärre möter man ofta intolerans eller rent av hat hos ortsbefolkningen nära hästfolkets boningar. Rasistiska kretsar arbetar ständigt för att infödingarnas rörlighet ska begränsas till speciella reservat. Segregation är vanlig och yttrar sig i att stigar för hästfolk skiljs från stigar för vanliga människor. Det är emellertid min förhoppning att jag genom denna redogörelse ökat förståelsen för ett fascinerande naturfolk som trots sin primitiva kultur bör bemötas med respekt. Vår värld vore fattigare utan dem.


Snott rakt av från erik-granstrom.blogspot.se

Av Marie - 31 juli 2013 09:31

Jaha, vad ska man säga egentligen.


Får ett sms om att jag har ett paket att hämta på posten. Problemet är bara att på adressen som uppges i smset finns ingen byggnad alls utan är en ödetomt! Postens brevbärarkontor ligger på tomten bredvid. 

Inte konstigt att brev hamnar fel ibland när Posten inte ens har koll på vilken adress deras egna kontor ligger på   


När jag sedan gör en koll på Postens egna hemsida och gör en spårning av paketet via kollinummer så står det där att paketet finns på det lokala utlämningsstället, dvs ICAbutiken.


Så hur ska Posten ha det egentligen och var finns mitt paket? På ödetomten? Brevbärarkontoret? ICA?


Uppgiven fd lantbrevbärare, på den tiden det var en *riktig* post.  

Av Marie - 27 juli 2013 19:08

Efter att ha läst fram och tillbaka om att göra egen glass så blev det 2 sorters smet nu ikväll, citronglass och chokladglass.

Står i kylen nu och svalnar och åker in i frysen imorgon, har tyvärr ingen glassmaskin ännu och den jag vill ha sparar jag till   

Smeterna smakar    så det bådar gott imför morgondagen.

Av Marie - 20 juni 2013 19:49

Äldste sonen voltade i eftermiddags av vägen utanför Vislanda/Alvesta. Klarade sig relativt bra och slapp ambulansen.


*omskakad och 55 mil därifrån*

Av Marie - 5 april 2013 09:36

Här behöver vi inte måla äggen för att få lite olika färger på de till frukostbordet, det sköter hönorna så bra själva   

Ljusgröna, olivgröna, vita, beigea i olika nyanser och så mörkt bruna. Några har även lite prickar på sig.

Här kommer också en bild på de som jag plockade in igår.


 

Av Marie - 5 april 2013 09:27

Är nog att använda brorsan    som huvudkudde enligt Beatrice.


 

Av Marie - 5 april 2013 09:07

Jag har precis insett vad jag lider av, skönt att äntligen få det konstaterat:


Minst fyra av nedanstående kriterier skall vara uppfyllda för att diagnos skall kunna ställas. Symtomen skall som minst ha förekommit under en oavbruten sexmånadersperiod.


a) Motstridande känslor av enorm kärlek och intensivt hat samtidigt. Patienter med denna diagnos kan ena ögonblicket höras säga saker i stil med "Förbannade jävla hund, det blir Blocket för dig!" för att i nästa övermannas av en så stark känsla av kärlek att de hänfaller åt gråtmildhet.


b) Allvarlig separationsångest när patient skiljs från sin hund. Detta kan till exempel yttra sig genom att patienten upprepade gånger per dag ringer till sin hundvakt under utlandssemestern för att förhöra sig om att ingenting hänt med hunden. I allvarliga fall kan detta leda till att patienten aldrig åker på utlandssemester överhuvudtaget.


c) Patientgruppen uppvisar ett tvångsmässigt behov av att prata om sina hundar (även med människor som verkligen inte är intresserade), ta bilder av sina hundar, blogga om sina hundar, och skriva på sociala medier om sina hundar. De har också en tendens att vara övertygade om att alla i hela världen är mycket intresserade av vad de har att berätta.


d) Okontrollerbara vredesutbrott och/eller gråtattacker om någon uttalar sig negativt om hundarna. Detta kan leda till djuptgående sociala konflikter. Agg kan hysas i många år mot person som gjort sig skyldig till att klaga på patientens hundar.


e) Kraftigt nedsatt omdömesförmåga ("Nog kan jag väl ha hundjackan på mig på personalfesten?")


f) Sociala konsekvenser. Personer som tidigare haft ett stort och varierat kontaktnät brukar med tiden begränsa de sociala kontakterna endast till människor med samma diagnos.


g) Fysiskt förfall. Patienter med diagnosen tenderar att välja gummistövlar framför moderiktiga skor, praktiska jackor framför snygga, och har sällan problem med att visa sig ute med leriga tassavtryck på byxbenen och hela tröjan full av hundhår.


ÖVRIGT:


För att skilja "hundmänniska" från psykiatriska differentaldiagnoser bör behandlande läkare göra en noggrann anamnes kring förekomsten av små svarta skitpåsar nedtryckta i kläderna, även i sammanhang där inga små svarta skitpåsar kan tänkas behövas, till exempel på finare restauranger. Om dessa små svarta skitpåsar dessutom råkar ösas upp på bordet i samband med betalning bör diagnosen vara att betrakta som definition.


BEHANDLING OCH PROGNOS:


"Hundmänniska" är en kronisk sjukdom med ett progressivt förlopp, det vill säga att symtomen tenderar att bli värre med tiden.

Insjuknandet är ofta dramatiskt och sker vanligtvis i barndomen, men även fall av förstagångsinsjuknande hos vuxna och äldre har kunnat konstateras.

I dagsläget finns ingen fungerande läkemedelsbehandling. Långtidsstudier har gjorts med försök att få hundmänniskor att skaffa sig ett liv, men slutsatsen av studierna har varit att detta inte är möjligt. Tvärtom tenderar symtombilden att bli än mer komplex med åren.

Inga fall av spontant tillfrisknande är kända. Diagnosen "hundmänniska" är därmed att betrakta som en av de mest allvarliga psykiska störningar sjukvården kan komma i kontakt med.

Av Marie - 4 april 2013 19:42

Stod och pratade med grannen igår när jag var ute och rastade hela ligan hundar och pratade allmänt och så hade jag lite kul åt sambon som inte fixar alla hundar utan rastar de i omgångar då de drar omkull honom (snor runt benen och fäller)   


Så vad händer nu i morse..... Jo på morgonpromenaden så kommer sagda grannar och ska till jobbet så jag och hundarna skuttar upp i snövallen, och vad händer preciiiis när bilen passerar    jo hundarna ta ett skutt åt det hållet som jag inte har någon som helst balans och jag sätter mig ner på baken   


Där fick jag för gårdagens fniss åt sambon   

Skapa flashcards